Munther
Isaac, präst i luthersk-evangeliska kyrkan i Bethlehem, gav mig
välsignelsen att översätta hans predikan från idag, till svenska.
Han hälsar till oss i Sverige. Eva
Kunda Neidek
Beit Sahour den 12 maj 2012
Predikan an Munther Isaac
Idag träffas vi under svåra
omständigheter, men dessa omständigheter är inte alls främmande
för oss. Detta är vårt lands tillstånd sedan decennier. Vår
verklighet är ockupation, belägring och orättvisa. I Sheikh Jarrah
läggs nu grunden för en ny Nakba (’katastrof’). I den heliga
moskén attackeras bedjare och våra heliga – ja, jag säger våra
heliga, eftersom att vi är vänner i vårt hemland. Varje attack mot
en moské är också ett angrepp mot en kyrka. Detta har också varit
ett angrepp mot sabbatens heliga. I Gaza ser vi idag en tragisk
situation - belägring, bombardemang och död. Hur länge ska man
underskatta människans värde?
Idag står vi upp för vår stolthet.
Idag är vi stolta över att vara
palestinier.
Och idag kom vi för att be, och
meditera över Guds ord.
Vi frågar oss: Vad är budskapet från
Guds ord till oss idag? Vad är vår kallelse, som troende?
Mitt svar till er idag skulle vara...
För det första är vi kallade att
tala sanning och kalla saker vid deras rätta namn. Det som händer i
Jerusalem och Sheikh Jarrah idag är etnisk rensning. Det som hände
i den heliga moskén var ett angrepp mot troende under sin allra
heligaste fastemånad, och mot den heliga moskén. Vad vi står inför
är en ockupation och apartheidregim. Det som händer idag i vårt
land är ett resultat av den rasistiska, segregerande politiken från
ockupationsmakten. Som kristna måste vi tala sanning; verkligheten
accepterar aldrig diplomati och opartiskhet. Ämnet är inte en tvist
där vi ber om fred. Det som krävs av oss är att inte att vara
lugna och återhållsamma - som vi hör och läser om idag. Vi måste
säga sanningen! Det som krävs är ett sanningens ord inför de
mäktiga och orättfärdiga. Vi måste kalla saker för deras rätta
namn. Om vi inte överger falsk neutralitet och står med de
förtryckta och med sanningen, kommer vi inte att bidra till
fredsprocessen.
För det andra, idag ropar vi till Gud
och söker Hans rättvisa och nåd. Gud är rättvisans, sanningens
och rättfärdighetens Gud. Vår bön idag är vårt motstånd. Den
berättar att vi inte accepterar verkligheten, som den ser ut. Vi
vägrar förnedring och förtryck. Den säger nej till orättvisan.
Detta ber vi för. Och vi vet att Gud är rättvisans, sanningens och
rättfärdighetens Gud, så ropar vi till Honom att ingripa i vårt
land, och stoppa aggression och orättvisa. Guds ord säger: "Om
du ser att den fattige förtrycks och att rätt och rättfärdighet i
landet kränks, så bli inte förvånad över detta, ty hög vakar
över hög och andra höga över dem båda." (Predikaren 5:7)
Så idag ropar vi till ’de höga’,
de som är över oss: "Vi kommer inte att lugna oss, och vår
kamp är inte över förrän vi ser rättvisa och sanning täcka vårt
land såsom vattnet täcker haven." Vår bön är ett viktigt
och medvetet val inför orättvisorna, ondskan och tyrannin.
För det tredje, gällande vår Call to
Action och opinionsbildning. Ja, vi tror och ber att Gud ingriper i
vårt land, men vi skall komma ihåg att det är vi som är Guds
röst, och hans händer i denna värld. Låt oss arbeta och sträva
efter fred. Med ord ur Kairos Palestina-dokumentet säger jag: "Vårt
val som kristna inför den israeliska ockupationen är motstånd.
Motstånd är rätten och skyldigheten för varje kristen." Vår
uppmaning är folkligt motstånd och kreativitet, och icke-våld.
Jerusalems folk har vunnit den största segern, beväpnade med
sanning och enhet, dom har motsatt sig förtrycket med sina egna
kroppar mot en av världens starkaste arméer, och de vinner strid
efter strid. Jerusalems folk bevisar att folkligt motstånd är
lösningen och sättet att bekämpa ondskan och rasismen.
Vi uppmanar
världens alla kyrkor att sätta press på sina regeringar att i sin
tur pressa ockupationsmakten för att stoppa vansinnesdåd och våld.
Jag uppmanar världen att ta ställning mot ockupationsstaten. Jag
uppmanar vårt eget folk till enhet först, för att stå emot den
tyngd som lagts på oss. Vi är inte emot någon religion, och vi
hatar ingen. Men vi är emot sionism, mot ockupationspolitik, och
lagar för etnisk segregation. Vi vill leva sida vid sida med
israeler, judar,sekulära och religiösa. Men detta kan
aldrig ske innan ockupationsmakten släpper sitt grepp, och
apartheidlagarna upphör.
Vår bön idag är att inte förlora
hoppet. Det skall hjälpa oss att stå fasta i vårt motstånd. Och
eftersom vår sak är en rättvis sak, och för att vi är rättmätiga
ägare till vårt land, kommer vi aldrig att ge upp hoppet. Vår tro
på sanningen och rättvisa är vårt hopp.
Många har försökt neutralisera
Palestinafrågan, och lagt den på sidlinjen för att glömmas bort.
Trots Trumps år - så fulla av hat, trots all normalisering av
ockupationsstaten - påminner nu palestinier världen om att vi är
här och vi kommer inte att flytta på oss. Från detta
återuppståndelsens land, ett land av mirakler, tror vi, att oavsett
hur djupa våra sorger är, kommer oundvikligen återuppståndelsens
gryning. Jesus led själv under förtryck och en ockupationsmakt, han
blev själv ett offer för rasande våld och religiös extremism.
Men
eftersom vi tror på uppståndelsen tror vi att sista ordet är
rättvisa, inte orättvisa. Frihet, inte slaveri. Kärlek, inte
rasism eller sekterism. Liv, inte död. Jag avslutar med att citera
Kairos-dokumentet igen: "I brist på allt hopp, ger vi ett rop
efter hopp. För vi tror på Gud, en god och rättvis Gud. Vi tror
att hans rättfärdighet äntligen kommer att segra över ondskan av
hat och död som finns kvar i vårt land. Och vi kommer att se ’en
ny jord’ och ’en ny människa’ som uppfostras av Guds heliga
Ande tills hon fylls av kärlek till varje broder och syster
på denna jord." A M E N
Predikan
är översatt av Eva
Kunda Neidek